tisdag

Heberleins bok...

är en bok som berör och skakar om ens inre. Jag sträckläste den under några timmar och satt sedan och funderade en hel del hur livet kan te sig för den som pendlar mellan de två tillstånden: maniskt och depressivt. Hur man formligen kan explodera i aktiva handlingar i det ena läget för att sjunka ned i dödslängtan i det andra. Svårigheten att ta för sig av livets goda och att svårligen finna lyckan i något skede av livet. Problemen att hantera vänner och familj, men också den starka kopplingen till barnen, bandet som håller en kvar vid livet. Till detta kommer problemen att hantera sin praktiska situation, vänner, ekonomi och liknande.

Livet är inte alltid lätt, vem har sagt att det ska vara så? Att det kan vara underbart som jag påstår, innebär inte att det är alltid lätt. Vad jag menar är att vi måste lära oss, så gott vi kan, att ta hand om det, vårda det och försöka förstå det även när det kan verka svårt och kanske rent av meningslöst. Är man sjuk, som Ann H, blir det svårt att förstå meningen. Hennes bok är dock speciellt nyttig och viktig läsning för alla "gnällspikar" tycker jag.