tisdag

Zygmunt Bauman - Den flytande rädslan:

Att möta rädslan i olika former, sin egen och andras, är både skrämmande och otäckt.

Fasan inför döden kan vi möta på tre sätt enligt Bauman. 1 Att bygga broar mellan det förgängliga livet och evigheten - omvandla dödens roll till en ny början – till ett odödligt liv, 2 Vänd uppmärksamheten och oron från döden själv, som en universell och ofrånkomlig händelse 3 se döden som återkallelig och reversibel, helt enkelt som en helt banal händelse bland andra.

På vår väg genom livet dyker alla faror upp. Vissa är synliga andra dolska och mystiska. Vi kan aldrig vara säkra. Det finns ingen plats över där vi kan skyla oss och gömma oss.



Ondskan finns alltsedan Job i allt fler former. Vi har enbart lyckats ersätta den förmoderna rädslan med en modern –rädslan för oss själva.

Den nutida människan kan var god på ytan, men utföra hur fasansfulla dåd som helst. Eichman var en trevlig medmänniska men verkar inte ha förstått sina illgärningar. Den flytande rädslans främsta orsak är frånvaron av solidaritet.

Mänskligheten besitter idag alla de vapen som behövs för att begå kollektivt självmord, om avsiktligt eller misstag – för att förinta sig själv och samtidigt dra med sig allt övrigt liv på jorden. Vi verkar inte ha något att sätta emot detta hot. Vi ser inte det ömsesidiga beroendet av varandra – solidariteten för varandra saknas. Vi letar i blindo förgäves efter orsaker.

För Bauman var jordbävningen i Portugal , 1755, en vändpunkt. Efter den naturkatastrofen kan vi inte heller lita på att naturen skall vara god.

Plötsligt förefaller naturkatastrofer bete sig på ett sätt som bara det av människor skademoraliska onda tidigare antogs göra. Ex. tsunamin, Katrina utanför N Orleans eller andra naturkatastrofer.

I en ond cirkel förvandlas hoten om terrorism till en inspiration till mer terrorism. – allt fler drabbas av terrordåd. De skador som åsamkas av de krafter, som undandrar sig kontroll på vår negativt globaliserade värld är oräkneliga och allerstädes närvarnde – spridda och diffusa.

Kommersiellt finns det pengar att tjäna på otrygghet och rädsla, vem har inte fallit för stadsjeepen av det skälet. Den nya individualismen – den minskande solidariteten- är en parasitisk process som livnär sig på den kraft som sugs ur nationalstaterna.

Den stora frågan är om och hur det moderna samhället ska hantera osäkerheten i nuet och om framtiden. Kan de återvinna en kontroll som tycks ha glidit dem ur händerna, kan de återvinna en självtillit liknande den som var förknippad med modernitetens löften?
Bauman är utan tvekan mycket pessimistisk.

Det är inte lätt att vara människa idag om man verkligen tänker efter. Dessbättre finns det ”öar” kvar som ännu inte är lika hårt ansatta som andra.