lördag

Ute lyser solen från en klar himmel, det är vackert. Vintern kommer allt närmare. Det var endast 0,5 plusgrader ute, när jag vandrade genom hallen vid halvåtta tiden i morse. Nu har förkylningen/influensan eller vad det är, satt ner mina krafter under mer än en veckas tid. Det är tufft att känna att krafterna kan sättas ned så illa. Dessbättre blir man nu bättre och bättre dag för dag. Det värsta var nog ändå verken i lederna.

Några "visdomsord", för man får verkligen tid att tänka, när man är sjuk, om ändå inte så sammanhängande:

Alla människor är färgade. Annars skulle man inte se dem.

Alla människor är skyldiga till all godhet, som de aldrig utförde (Voltaire)

Alla dessa dagar, som kom och gick, inte visste jag att det var livet.

Alla vill ha utveckling, men ingen vill ha förändring ( Kierkegaard)

Allt verkligt liv är möte. ( M Buber)

Antingen vet man vad livet går ut på eller så är det bara snurrigt och flamsigt (A Tjechov)

Nu ska jag på tillvaron igen. Skam den som ger sig. Stapplade ned till teatern för att höra Dick Harrison berätta om Sverige under Birger Jarl tid. Han är alltid lika fascinerande att höra, en stor skådespelare med en stor röst och han har en aldrig sinande faktabank att ösa ur. Det som gör en irriterad är att den historia han nu berättar inte fanns tillgänglig när man var liten, men bättre förr än senare/aldrig. Senast läste jag en av hans böcker om slaveri. Den är m intressant men också otäck

Vi väntar på hantverkaren. Det brukar vara litet tålamodsprövande, men han kommer alltid, om än inte på klockslaget. Vi har också varit på tippen. Konstig känsla man känner varje gång man åker därifrån. Man är både glad och har litet dåligt samvete. Varför det egentligen, vi brukar verkligen inte slänga saker i onödan.

Det är aldrig försent att bättre sig, därför väntar jag ett tag till.

En oväntad gästkan vara mer välkommen än två bjudna.

I morgon ska jag vara med på vernissage på muséet. En vandrande utställning om Tutanchamons garderob. Det ska bli spännande att uppleva litet av detta. Jag minns mycket väl hur det kändes att gå ned i hans grav i kungarnas dal i Egypten. En vibrerande känsla av skräck kombinerad med glädje och överaskning. Var det verkligen så här det såg ut. I muséet i Kairo hade jag några dagar tidigare tagit några fantastiska bilder, se nedan.

Bilder tagna i Kairo muséum.

I övrigt så försöker vi nu läsa så mycket vi kan om nästa resmål. Jag ska tillsammans med min gamle vän tillverka ytterligare en film om gamla Skövde ( en blänkare fanns om detta i dagens lokaltidning förresten).

måndag

Tänk att man skall drabbas av detta. Jag är förkyld, riktigt ordentligt också. Det är inte riktigt vad jag önskat mig nu. Det finns så mycket att syssla med som är mycket roligare, det mesta skulle man kunna säga.

Vi hann i alla fall gå på teatern igår kväll, men det var med nöd och näppe. H Ibsens "Hedda Gabler". Den pjäsen är verkligen en historielektion, men också en skildring av människors roller, för mer än 100 år sedan, men som kanske också i vissa drag kan appliceras på vår tid.














Hedda lever i en tid/värld, där kvinnana roll är den underordnades. Hon lever ett synnerligen priviligerat liv, som på något sätt hon ändå inte kan ta till sig. Hon vill ha ändå mera och blir inte direkt angenäm för sin omgivning. Hennes man kan inte gå henne tillmötes och för henne blir tristessen till slut så obarmhärtig att hon väljer att använda sitt vapen. Dessförinnan har hon låtit en vän använda ett , av henne lånat vapen, för att ta sitt liv. Detta ser Hedda som ett vackert slut.

För flera år sedan läste jag om binas problem att överleva olika sjukdomar. Det var från USA som budskapet kom. Nu står det åter, i tidningarna, om binas kamp. Man har funnit att de drabbats av såväl ett virus som en svampattack och att detta kan vara katastofalt för stora delar av bisamhällena i USA.
Jag har svårt att tänka mig en värld utan bin, det tror jag många har. Hur skulle då växtvärlden fungera ?




För vissa är nobelpriset en ära, för andra kan det vara en belastning (minskad aktivitet), för ytterligare andra kan det vara svårt att förstå vad det betyder: DN - Liu Xia, hustrun till Nobelpristagaren Liu Xiaobo, träffade i går sin man i fängelset där han avtjänar ett elva årigt straff. Han grät när han fi ck veta, skriver hustrun i ett e-brev till den norska tidningen Dagbladet.


Vad är ett nobelpris värt? Ja det är frågan. Att det vuxit med åren är klart, men de flesta som får det har nog inga problem med försörjningen, även om de finns.

lördag

Man behöver inte ens gå ut för att märka att hösten har kommit. Det är inget jag sörjer. Luften är kyligare, men frisk och känns stark. Färgerna i landskapet är oerhört vackra. Här har du en palett som innehåller de flesta färgerna i gul-röd-grön-området. Men det allra bästa är att den här årstiden inte bär det jökt med sig som våren gör. Visst kan man känna litet av död och förgängelse, när växter dör eller går i dvala, men de flesta kommer ju igen, stärkta av en vinters sömn, precis som vi människor gör. Häromkvällen var hela himlavalvet över stan rödskimrande då vi kom hem från en resa, på håll såg det ut som hela stan brann.

Nu ska vi vara hemma några månader innan vi sticker iväg igen.

Köningsbourg

Typisk fasad ut mot gatan i Alsace.

Att äta druvor från gren är gott, särskilt när de är söta
som här.

Trädgården måste pysslas om innan vintern och kanske ska det städas en del också. Vill man så kan man se fram mot en hektisk tid framöver, men det är mest roliga saker som vi har att se fram emot, även om det krävs litet förberedelser.

Alsace bjöd oss på massor av upplevelser. Vi kunde plocka vindruvor direkt från kvist och äta. Bäst var nog ändå vår kock på hotellet som bjöd på gourmetmat varje dag. Med bilens hjälp så betade vi av hela sträckan från Strassbourg till Colmar. Det finns riktigt "härliga" små pärlor efter vägen: Molsheim, Obernai, Barr, Ribauville, Riquewihr. Var och en med sin prägel av gammal stad, med massor att berätta. Tack och lov för att vi kom i oktober. Jag kan tänka mig att trängseln är stor i augusti. En av dagarna besökte vi Köningsbourg, som ligger mycket högt i Vogesrna, med underbar utsikt. Borgen har sin historia från 11-talets mitt. Den ödelades av svenska hären 1632, men har sedan byggts upp och är nu ett historiskt minne, med ett fascinerande inre.

I Colmar levde Bartholdy,

den store konstnären, som bland

annat skapade frihetsgudinnan.

Här finns en kopia i en trafikrondell.

I Sverige har vi fått en ny regering och nobelpris har delats ut. Det är märkligt vad snabbt man fjärmar sig hemlandet när man åker ut. Det ska till stora händelser för att man ska iakttaga Sverige när man vänder det ryggen. Nobelprisen kunde man se på BBC-TV, som ytterst små anmärkningar. Fredspriset kanske rörde om mer på allvar i pressen, men då var vi hemma igen.