måndag

Nu har jag läst ut de tre delarna om Takeo. (Det finns visst en fortsättning)

Lian Hearn "Under lysande måne" , "På kudde av gräs" och "Över Näktergalens golv"
Takeo växer upp från pojke till man. Hans alldeles speciella förmågor gör honom både fruktad och älskad. När han blir ett med Otoriklanen och träffar Kaede tror man att allt ska ordna sig, men det gör det inte alls. Böckerna är fyllda av äventyr, som ger sken av att vara äkta. Författaren har genom gedigna studier vinnlagt sig om att beskriva ett förhistoriskt Japanskt samhälle. Där hyllar man ödmjukhet och stor resepkt, men detta varvas med mistänksamhet och list. Klanerna strider om makten alltmedan människorna lever under enkla förhållanden och tidvis både svälter och fryser.
Böckerna är välskrivna med bra personbeskrivningar, klart språk och passar såväl unga som gamla.


DN skriver: ”Att läsa dem är som att se träsnitt av stora mästare – få liv. Och man vill också veta vad som når en utanför bildens ram.”

Stockholm är alltid stan för mig, på något sätt. Visst finns det städer som kanske stått mitt hjärta närmare under årens lopp och kanske gör det det också idag. Men stan är på något sätt speciell, inte därför att den är vår gemensamma huvudstad, utan snarare därför att den kan ses som ett nav för vår lilla provins här uppe i den höga nord. Hur man än vrider och vänder på tillvaron, så måste man inse att vi är väldigt väldigt små i de globala sammanhangen. Så må vi pysa, som EU-ansvariga ett halvår eller vara delansvariga för en världskonferens i miljöfrågor. Nu är stan något alldeles speciellt därför att det finns ett alldeles speciellt tvillingpar som bor där, tillsammans med sina föräldrar.